Och kvigorna i sommar

Hur göra med kvigorna i sommar?

Bruket att använda egen tjur i sin mjölkkobesättning kan ha olika orsaker och olika
strategier. Argumenten för och emot är många och varierar lite beroende på om de
kommer från lantbrukarled eller husdjursföreningen alternativt något avelsföretag.

För att försöka få en någorlunda saklig blick över läget har kokontrolldata från
sektionerna Kalmar och Öland i sydöstra Sverige använts. Samtidigt diskuteras
olika aspekter och alternativ kring användning av egen tjur.

Urvalet av tjurar till Svensk Avel känner de flesta till. Av Sveriges totalt halvmiljonen
hondjur av SRB och SLB bevakas särskilt 8000-10000 av vardera rasen i det program
som kallas framtidstjuren.
Från dessa djur köper sedan Svensk Avel upp sitt behov av tjurkalvar, 120-150 stycken
årligen av varje ras. Av de inköpta tjurkalvarna kommer ca 200 att tappas på sperma för avkommeprövning genom ungtjursanvändning. Efter avkommebedömning når 1-3 tjurar
per år nivån elittjur.
Chansen att kunna titulera sig elittjur efter denna urvalsprocess är 0.005 %!

När lantbrukaren väljer semintjur finns argument för och emot avkommebedömd tjur
respektive ungtjur. Vid användandet av prövad tjur är fördelen att man aktivt kan välja
en tjur som förväntas matcha kons egenskaper på bästa möjliga sätt.
För ungtjursanvändning talar argumentet att man avlar med framtidens gener, men
med stor osäkerhet kring vilka egenskaper tjuren i fråga kan tänkas nedärva.
Till nackdel kan också läggas en ökad risk för dödfödd kalv hos förstakalvarna vid
ungtjursanvändning. Denna risk ökar ytterligare vid användandet av egen tjur av mjölkras.

(se tabell 1)

Dödfödselfrekvens hos förstakalvare som far- och morfareffekt
inom SRB och SLB vid användandet av ungtjur, avkommeprövad tjur,
importtjur och egen tjur. Statistiken är hämtad kokontrollåret 03-04.

se bild

Fördelning och resultat av användandet av egen tjur

För att studera hur användningsfrekvensen av gårdstjur ser ut hämtades data från
Hansa husdjurs sektioner Kalmar och Öland. Användningsfrekvensen delades in i
fyra grupper; från 0 till < 5 %, 5 till < 10 %, 10 till < 20 % och 20 till 100 % användning
av egen tjur. Den genomsnittliga besättningsstorleken hamnar kring 60 kor i alla
grupperna, vilket också speglar den genomsnittliga besättningsstorleken i regionen.

Medelavkastningen hos de 169 besättningar som hade lägst användning av egen tjur är
9841 kg mjölk och i de 56 besättningar som hade över 20 % användning av egen tjur
9179 kg mjölk. De mellanliggande användningsfrekvenserna når avkastningsnivåer som
ligger mellan dessa.

Ett urvalsfel i dessa data är att egen tjur och embryoinlägg kommer med samtidigt.
Det finns anledning att tro att flera besättningar i den lägsta gruppen inte använt sig av
en egen tjur över huvud taget, utan att registreringen istället kommer sig av att det har
utförts embryoinlägg.
Nästa grupp är de som använder tjur till kvigorna sommartid och som sedan gör sig av
med tjuren vid installningen.
Tredje gruppen är de som använder tjur till kvigorna sommartid och under resten
av året även till kor som inte tagit sig dräktiga med semintjänst.
Sista gruppen är de som använder sig av tjur mer frekvent, många av dem har
100 % egen tjur. En svaghet med urvalsmetoden är att urvalet av data grundar sig på
användning av egen tjur för betäckning, men det behöver inte betyda att detta
överensstämmer med andelen kor som faktiskt står och producerar mjölk i besättningen
detta kontrollåret också är efter egen tjur.

Effekter på mjölkavkastningen av användandet av egen tjur
beroende på användningsfrekvens.

se bild

I en dansk beräkning jämfördes det ekonomiska utfallet med semintjur kontra enbart
egen tjur i en besättning med 150 årskor. Det uppskattas att år 10 (efter tre generationer)
uppnås över 130 000 danska kronor i merintäkt med semintjur i besättningen.
Detta tack vare en bättre genetisk kapacitet avseende avkastning, hälsa, hållbarhet och
reproduktion samt exteriör.
Därutöver nämns även den ökade risken med svåra kalvningar och ökad kalvdödlighet
vid användandet av egen tjur och att även det får ekonomiska konsekvenser.
Som en ökad kostnad med seminanvändning beräknas ½ timmas arbetstid för brunst-
passning per dag och ½ timmas arbetstid per seminbesök a´ 120 danska kronor
per timma samt kostnad för aktivitetsmätare.

Givetvis blir utfallet unikt för varje enskild gård beroende på olika strategier och
driftsinriktningar samt nivån på avelsindex av de semintjurar man använt. Likaså kan
nivån på de kvigkalvar som kommer efter en viss gårdstjur variera stort och skulle man
ha oturen att göra ett bottennapp vid valet av gårdstjur kostar det mer.

Fruktsamhet och egen tjur

Att lösa fruktsamhetsproblem i sin besättning genom att använda sig av en gårdstjur är
att binda ris till egen rygg. Vid urvalet av tjurkalvar till Svensk Avel värderas fertiliteten
högt. Under alla omständigheter, valtjur eller ungtjur, kommer seminanvändning på lång
sikt att leda till lägre fertilitetsproblem än användning av egen tjur.
Att fruktsamhet värderas högt av de flesta mjölkproducenterna visar sig klart i
Individavelsarbete. Där nämns ofta fertilitet som ett av två högprioriterade anlag att
särskilt beakta i tjurvalet, oberoende vilken typ av stall man har.

Andra ekonomiska aspekter

Livdjursvärdet ökar också vid seminanvändning, och t.ex. exportmarknaden kräver
semintjur både kvigans härstamning och av den kommande kalven. Vid förmedling inom
landet kan priset på kvigan variera beroende på härstamningsindex och därmed tjurvalet.
Om egen tjur ändå använts blir det i regel ett högre pris vid förmedling när
betäckningsrapporteringen har sköts och kvigan därmed har fått en
härstamningsregistrering, menar Andreas Danielsson på KLS.
Det rör sig om en tusenlapp i lägre pris för ’Okänd far’ i härstamningen.

Kvigorna sommartid

Djurskyddslagen kommer att ge möjlighet att hålla kvigor inne för att seminera sommartid.
Ser man mervärde med att ha kvigorna ute kan man ha en hage med fångstgrind där
kvigorna kan semineras.
Det har till exempel Christiansborg. Där tas kvigorna hem omgångsvis till en närliggande
hage för seminering. Hagen är ca 2 ha och djuren fodras i en foderhäck där de kan
fångas med fångstgrind. Det är inte hundraprocentigt att det går att fånga den brunstiga
kvigan, utan det händer att vi får mota in henne i ladugården, berättar Peter Nilsson.
Efter seminering behåller de kvigan hemma för dräktighetsundersökning innan hon får
gå ut på bete igen.

Bröderna Lindh på Hanåsa gård har kvigor hemma för seminering under sommaren.
De går i lösdrift och när de gått över tre veckor efter seminering släpps de ut på bete
ihop med en Angustjur.
De uppskattar att minst 95 % kalvar efter semintjur med denna metod och att kalvens
härstamning avgörs på kalvningsdatum och utseende.

Fredrik Terling på Ryssbylund har också en Angustjur, men den används endast till djur
som inte tar sig med semin och till enstaka lågindexkvigor. För övrigt är det semin året
runt för kvigorna som gäller.

Dessa tre besättningar har mellan 170 och 280 kor.

Köttras ett rimligt alternativ

I en besättning som inte är under utökning ska det under normala förhållanden vara
helt rimligt att ha en köttrastjur till kvigorna sommartid och ändå få rekryteringsdjuren
att räcka till. Har man god kalvhälsa och normal rekrytering har man dessutom ’råd’ att
använda denna tjur till ett antal kor som har visat sig svåra att få dräktiga med semin,
men som man ändå vill ha kvar en laktation till.
Ur avelssynpunkt vore det t.o.m. önskvärt att dessa seminerades/betäcktes med
köttras för att snabbare kunna vända den negativa genetiska trenden avseende
mjölkkornas fruktsamhet.
Man bör vara medveten om att med denna strategi av köttrasanvändning utsätter sig
främst mindre besättningar för en ökad risk att inte rekryteringsdjuren kommer att räcka
pga. slumpens roll på kalvarnas könsfördelning.

Vilken köttras

Tänker man sig använda egen tjur till sina kvigor sommartid är man hänvisad till i första
hand de lätta raserna Hereford, Limousin och Aberdeen Angus.
De lätta köttraserna lämpar sig bättre i mindre intensiv produktion eftersom de annars
får problem med den tidiga fettansättningen.
Korsning Hereford och mjölkras är utmärkta moderdjur i självrekryterande köttproduktion
med lätta kalvningar, god mjölkproduktion och lågt foderbehov under vintern.
Korsningsdjuren efter Limousin får ofta ett mycket livligt temperament och om de ska
vara ute och beta är det viktigt med regelbunden kontakt med djuren.
Kalvar efter mjölkras och Aberdeen Angus eller Limousin kan inte alltid skiljas på färg
från renrasig mjölkras, varför det kan bli nödvändigt med DNA-typning för
härstamningsbevis om man har använt sig av både semin och tjur.
Det kan t.ex. vara fallet om man väljer att seminera kvigorna ända fram till betessläpp
för att sedan släppa dem direkt med tjur.

Mervärde med köttrastjur

Om man själv väljer att föda upp djuren till slakt har korsningskalvarna en betydligt högre tillväxtkapacitet och i regel klassar de sig 2-3 klasser högre jämfört med renrasig mjölkras.
Väljer man istället att livdjursförmedla betalar föreningarna ut ett köttrastillägg.
I dagsläget betalar Swedish Meats ut ett tillägg på 400 kr för en tjurkalv och 200 kr för
en kvigkalv med en stamboksförd Hereford eller Aberdeen Angus som far.
För limousinkorsningarna betalas 600 respektive 300 kr tillägg.
KLS har samma tillägg för tjurkalvarna men betalar bara 150 kr tillägg för kvigkalvarna
oberoende ras. KLS kräver dock ingen stambokförd tjur som far för att få köttrastillägg
vid livdjursförmedling.

Rekryteing av tjur

Det finns en variation inom ras vad det gäller kalvningsegenskaper och kalvens storlek även
för köttrastjurar. Därför är det en stark rekommendation att kolla med KAP om aktuella
avelsvärden för i första hand kalvningsegenskaper för den tjur man tänkt skaffa in. Enklast
gör man det genom någon förmedlingstjänst genom husdjursföreningen eller slakteriet.

Förutom hälsodeklaration är det också viktigt att kolla den säljande köttrasbesättningens paratuberkulosstatus. Enligt Arlas branschpolicy krävs ett officiellt certifikat angående
paratuberkulos vid inköp av livdjur av köttrastyp (Arlagården 3.7.13) .

Vad göra

Med detta som lite bakgrundsinformation gällande avelsstrategier är det upp till varje
mjölkproducent att finna bästa möjliga lösning för just sitt mjölkföretag. Efter att ha tänkt
igenom de närliggande och de långsiktiga effekterna av olika tillvägagångssätt är det bara
att skrida till verket för formandet av era framtida mjölkkor.

Annica Hansson, Hansa Husdjur